DET KVINNLIGA NÄTVERKET FÖR LEDARSKAP • FÖRETAGANDE • KARRIÄR

Alice Bah Kuhnke | Inte här för att behaga


Kulturminister. Regeringens otacksamma kamikazeuppdrag med en högljudd och ständigt missnöjd bransch att jobba mot. Och visst har hon fått möta både öppet motstånd, rentav hat, såväl som passivt aggressiva tjuvnyp, som när kulturmän kallar henne ”den snyggaste ministern”. Men Alice Bah Kuhnke gillar läget – och mer än så. Vi mötte en ledare som går igång på motstånd och krångel.

Text Cecilia Köljing  Foto Maja Kristin Nylander

 

Ett populistiskt val, okunnig, utan kulturell kärna. Alice Bah Kuhnke var bubblaren i Stefan Löfvens regering som har stått pall för en massiv kritikerstorm. Själv är hon inte förvånad.
– Jag har alltid varit kontroversiell.

”Go ask Alice.” Så står det med raka bokstäver på den signerade idolaffischen med Marilyn Manson. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har visat oss runt bland konstverken och designmöblerna på kontoret på kulturdepartementet. Bland puderrosa och cremefärgat sticker Mansons skepnad ut. Det gör även Alice. Hon känns tuff och orädd, men samtidigt mer öppen och kamratlig än vad man förväntar sig av en politiker. ”Alltid personlig, aldrig privat” står det på hennes instagramkonto. Vad betyder det?
– Det är en hållning som jag alltid har känt mig väldigt trygg och bekväm i. Det ger mig spelutrymme men sätter också en gräns för hur långt jag går i min offentlighet. Samtidigt är det ett av mina verktyg för att göra skillnad. Ett sätt att nå människor och skapa förändring.

Alice Bah Kuhnke har varit ”känd” sen hon föddes. Med känd menar hon att andra människor alltid har vetat vem hon är.
– Jag var den enda svarta ungen på flera mils avstånd. På det viset har människor alltid haft en föreställning om mig innan jag egentligen har träffat dem.
Hon tror att det har gjort det enklare för henne att träda in i mer officiellt offentliga roller.
– Jag tror att det jag är idag är ett resultat av att hela tiden vara den andra. ”Hon den där.” Både på ett positivt och ett negativt sätt. Jag vet att jag fick frågan när jag började jobba på SVT på 90-talet, hur känns det att komma från lilla orten i Småland till Stockholm? Folk trodde det var helt världsomvälvande för mig. Men det var inte ett så stort steg.
Det var varken politiker eller tv-kändis som var barndomsdrömmen. I en av hennes gamla dagböcker står det att hon antingen ville bli polis för att få bestämma, eller präst för att prata till punkt.
– Min mamma såg att jag var stark och tog för mig mycket och började tidigt tala med mig om vikten av kollektivt ansvar. ”Jaja, det kanske går bra för dig, men vad gör du för andra?” Det provocerade mig oerhört som barn. Det kanske låter medvetet och fint men jag kände att hon höll mig tillbaka.
Hennes mamma pratade ofta om att det måste vara många som vill åt samma håll om vi ska bygga ett bra samhälle. Hemma vid köksbordet diskuterades krig och orättvisor.
– Det är i mångt och mycket hennes politiska medvetenhet som har präglat mig. Min pappa kommer från ett av Afrikas fattigaste länder, Gambia, man kanske kan tro att det är hans erfarenhet som har påverkat mig. Men han uppfostrade oss väldigt hårt. ”Varför gråter du? Har militären dödat din familj? Svälter du?” Vi fick inte visa svaghet. Han visste att hans barn hade haft tur och fötts i det bästa av länder så han orkade inte med någon offerkofta.

Alice utvecklade ett driv och en vinnarskalle som tog henne till idrottsgymnasiet i Kalmar. Sedan började hon läsa till lärare i religionsvetenskap i Lund. När hon fick frågan om att börja jobba för SVT tog hon en paus som efterhand blev permanent. När hon senare återupptog studierna blev det istället statsvetenskap på Stockholms universitet.
– Jag brukar säga att jag blev till på universitetet; i F-huset på Stockholms universitet. Det var där jag fick mitt feministiska uppvaknande, kom i kontakt med rättvis handelsrörelsen och började jobba tillsammans med andra aktivister.

Efter examen blev hon generalsekreterare för Fairtrade.  Därefter var hon med och byggde upp tankesmedjan Sektor 3 som hade som syfte att väcka debatt om förutsättningarna för och betydelsen av civilsamhällets organisationer. Med tiden väcktes en vilja att ge sig in i näringslivet och börja jobba för ett börsnoterat företag.
Det blev på teknikkonsultbolaget ÅF, tidigare Aktiebolaget Ångpanneföreningen, där hon arbetade i huvudsak som hållbarhetschef under fyra år.
– En oerhört givande och utvecklande period i mitt liv. Det var en ynnest att få arbeta som ledare, nära ledning och styrelse och hela tiden omgiven av ingenjörer. Och dessutom vara hållbarhetschef och samtidigt verka i ett sammanhang där ägarnas avkastning står i fokus. Det var det näst mest utmanande jag upplevt yrkesmässigt. Jag lärde mig enormt mycket.

Hösten 2013 blev Alice rekryterad till tjänsten som generaldirektör för MUCF, tidigare ungdomsstyrelsen. Men där hann hon inte vara kvar särskilt länge. Redan hösten efter offentliggjordes hon som kultur- och demokratiminister i Stefan Lövens regering. Många såg det som en riktig skruvboll. Men Alice berättar att diskussionen hade pågått länge.
– Inför de senaste tre valen hade vi haft samtal om att jag skulle stå med på listan. När Gustav Fridolin sa att jag var det namn de ville lämna till statsministern fegade jag ur för ett ögonblick. Kanske nästa val! Men han sa att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig för att inte sitta på läktaren mer.

Några dagar senare ringde Löfven och ­frågade om hon ville bli kultur- och demokrati­minister i hans regering. Svaret blev ett rungande ja. Men efter offentliggörandet följde en turbulent tid. Kritiska röster kallade det för ett populistiskt val. Sa att Alice Bah Kuhnke saknade kulturell kompetens. Att hon till och med var okunnig.
Vissa kallar det för ett drev, andra för befogad kritik. För Alice Bah Kuhnke är det blott en axelryckning.
– Det berörde inte mig alls. Jag har alltid varit kontroversiell och hade nog undrat om det inte hade blivit några reaktioner. Människor har alltid tyckt och tänkt om mig. Hade jag lyssnat och blivit som de ville så hade jag bott kvar mitt i skogen i Småland och aldrig öppnat min mun.
Hon säger att det alltid har funnits människor som upplevt henne som ett hot. Själv tror hon att det handlar om att hon har struntat i att förhålla sig till mallen. I tidigare intervjuer har hon till och med sagt att hon har vant sig vid att bli hatad. Går det verkligen?
– Det kanske låter hårt men jag har varit hatad hela mitt liv. Men jag har också fått en massa kärlek. Och jag har varit hatad i perioder när jag inte haft de förutsättningar att känna mig trygg som jag har idag med Säpo, vakter och säkerhetssystem. Så det är absolut inte synd om mig. Det finns ju människor som är mycket mer utsatta och möter hat varje dag, bara de öppnar sin dator.

Alice har alltid taggats av motstånd. Oavsett om hon har arbetat inom civilsamhället eller näringslivet har hon ofta tacklat negativa reaktioner genom att provocera ännu mer. Varit lite obstinat. Som den gången när hon var barn och hittade en brun mössa på sin mormors vind.
– Jag hade på mig den i skolan och några äldre killar sa till mig att ta av den men jag vägrade. Nästa dag tog jag på mig samma mössa: ”är du dum i huvudet, ta av dig mössan!” Jag vägrade. I tre veckor tog jag på mig den där jäkla mössan, jag ville inte ens ha den, det var bara för att bevisa att de inte kunde få mig till något. Det är samma känsla idag: ingen säger till mig vad jag inte kan eller inte ska göra.

Hon berättar att hon ofta använder sig av ett underdogperspektiv, även om hon själv kan tycka att det är lite barnsligt. Det betyder att hon gärna sätter andras idéer i polemik med sina egna, ser dem som ett motstånd på vägen.
– Jag har gjort så genom livet som ett sätt att få kraft. Då kan jag pressa mig hur långt som helst. Jag vill ha det svårt, jag tröttnar på jobb när det inte finns hinder att ta sig över.
Men det är inte alltid bra. I perioder går alla organisationer och företag in i förvaltande tillstånd, då är inte Alice en bra chef.
– Jag behöver stimulans, jag går igång på krångel. Så det jobbet jag har nu är ju det bästa jag någonsin har haft. Det är oerhört svåra tider, det är mycket som står i vägen för det samhälle jag vill skapa.
”I’m not here to please” står det på en lapp under hennes datorskärm.
– Det är viktigt att påminna sig om det varje dag. Att man inte är här för att behaga, säger hon.    •••

Spara

Spara

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *