DET KVINNLIGA NÄTVERKET FÖR LEDARSKAP • FÖRETAGANDE • KARRIÄR

Rachel Mohlin och Josephine Bornebusch | Powerpar

SAMARBETSKRAFT När två av Sveriges roligaste kvinnor skapar tv tillsammans är det deras samarbete som är det viktigaste. Vi fångar dem mitt i det kreativa ruset.

Text Catharina Hansson Foto Johnny Wohlin

 

Det började för ett år sedan. Med en marsipantårta och ett möte. Fast egentligen började berättelsen om Rachel Mohlin och ­Josephine ­Bornebusch mycket tidigare – ”för hundra år sedan” för att citera dem bokstavligen. Men berättelsen om Rachel & Jossan, den nya humorserien som ska sändas i TV3 i höst. Den började just här. I produktionsbolagets lokaler, förra våren.
– Det var den 29 maj, på min födelsedag, berättar Rachel. Vi satt här och åt en marsipantårta och vi började prata om det här med konsten att vara sig själv.
– Jag hade länge funderat över innebörden i ”att vara sig själv”. Inte helt lätt. Är man någonsin helt och fullt sig själv? Eller spelar man bara ett slags version av sig själv?
Rachel började fundera. Hur skulle hon göra om hon spelade rollen av sig själv? Vad skulle den innehålla?
– Nu utforskar vi begreppet i en dramatiserad version – konsten att vara sig själv, vad innebär det?
Sociala medier har gjort att bilden av självet har fått ytterligare en arena, menar Josephine.
– Vem är man tillsammans med sin partner, på sitt jobb, med sina vänner – och vem är man på Instagram eller Facebook? Vem är man, vem vill man vara och vem vill man att folk ska tro att man är? Sociala medier blir alltid ett filter. Vad händer om man tar bort det filtret? Det finns en stark igenkänning i det här med hur man framställer alla aspekter av sig själv.
– Det som var viktigt för oss i det här projektet var vårt samarbete och att vara med från början. Vi ville inte bara få ett manus i handen.
Rachel och Josephine beskriver skapandet av tv-serien som en vänskapsresa. Det kommer också att speglas i serien, där de ju faktiskt spelar sig själva.
–Vänskapen är det viktigaste i berättelsen, ju mer vi vågar vara oss själva, desto starkare växer sig vänskapen.
Vänskapen har funnits länge och fröet till Josephine och Rachels samarbete såddes långt tidigare.
– Vi satt och bollade ideer på ett annat produktionsbolag för hundra år sedan. Av olika skäl så blev inte det av. Sedan sågs vi i Kvarteret Skatan och spelade ihop på scen. Under hela tiden har vi båda längtat  så mycket efter ett eget projekt där vi kan vara med i alla delar.

Det finns en tredje person i projektet. Producenten Erik McAllister håller trots sina nära två meter i längd en låg profil, åtminstone i dag. Han hämtar dumplings till vår lunch och sitter sedan i ett hörn med sin dator.
– Erik kan vara tyst länge, men när han säger något vet man att det är viktigt, säger Rachel.
De tre arbetar effektivt och komprimerat.
– Vi har så mycket andra grejer på gång att det är lite pressat med tid, man bara kör när man väl ses. Vi får så jäkla mycket gjort, säger Rachel.
De beskriver det som ett koncentrat av arbete där de skriver, spelar, castar, sätter team, tittar på scenografidetaljer.
– Det blir ett väldigt intimt, roligt sammanhang. Vi går in i projektet med samma energi, säger Rachel.
– Vi skriver och ger kommentarer på varandras manus, berättar Josephine. Dialogmanuset skapas utifrån våra konversationer.
Både Rachel och Josephine har varit med och skrivit på andra projekt och har erfarenhet av att även jobba bakom kameran.
– Man har ju gjort alla poster, men man har inte gjort allt på samma gång. Nu finns det ingen att skylla på sedan om det inte blir bra, säger Josephine.

Rachel gillar kombinationen av det totala ansvaret och den totala tilliten i projektet.
– Jag attraheras av tanken med ansvar, att ta ansvar och att jag litar så mycket på Jossan och Erik. När man skriver och ska skicka in sina första blygsamma små skämt, alla de där farhågorna för hur det ska gå elimineras. Det finns en sund självkänsla i projektet.
Rachel medger att alla idéer inte är bra.
– Kanske elva av tio idéer var dåliga…
– …och att våga säga det till varandra, att hitta den typen av samarbete…fyller Josephine i.
– Det finns inget som är så härligt som att skriva och inget som är så läskigt, säger Josephine.
– Så är det att skriva i grupp, så här ser en kreativ process ut, ibland är den behaglig och ibland… not so behaglig…säger Rachel och fortsätter:
– Man måste vara en grupp där man i grunden tycker om varandras skämt.
Humor är svart eller vitt, ettor och nollor – antingen är det roligt eller så är det inte roligt.
– När man jobbar med genrer som humor eller skräck blir det så tydligt, om ingen skrattar eller om ingen blir rädd, då har man misslyckats. Drama är mer komplext.
Här är gruppen man arbetar med extra viktig, menar Rachel:
– Att befinna sig med de här två människorna som jag tycker är roliga, då får man utgå ifrån det som vi tycker är roligt och hålla tummarna för att det finns en och annan till där ute som också tycker det.

Inte bara humor betyder något – även tonen i kommunikationen är viktig.
Josephine tycker att det är viktigt att vara försiktig med mejl:
– Jag har lärt mig att om jag skriver i ett mejl kan det låta väldigt hårt.
Rachel säger:
– Vi var från början noga oss emellan att ha en vänlig ton, lade ner mycket tid på att motivera olika skämt och kommentarer, så nu kan vi skriva mer rakt på sak, för vi är trygga tillsammans.

Josephine och Rachel gillar dynamiken i relationen; den som gör att det plötsligt tar fart när man berättar något.
– Det måste klicka, precis som i alla relationer – det måste finnas kreativa klick. Det är så uppfriskande att vi har nått hit nu, från år noll, när vi sågs, säger Rachel.
De kompletterar förstås varandra, med olika styrkor och drag. Josephine säger:
– Jag kan vara snabb och raskar över, medan Rachel är bättre på att tänka på helheten och fråga är det här bra? Erik tänker mer på produktionen – är det ens möjligt att göra det här?
Rachel berättar att för henne är det en ny roll, att vara mer reflekterande.
– Apropå konsten att vara sig själv! Det var nytt för mig att inte vara den som säger kom nu går, vi nu kör vi.
Men häromdagen bytte de roller. Först var Josephine den som drev på och Rachel höll igen. Men när Josephine backade undan var Rachel plötsligt på.
– Det är en väldigt flexibel grupp, säger Rachel.
För Rachel, som gillar att träna boxning, har det varit lite som att pröva yoga. Gilla läget, reflektera, gå tillbaka och göra om.
– Jag har fått pröva en annan aspekt av mitt arbetsjag. I det här projektet är jag mig själv på ett nytt sätt. Jag gillar egentligen inte yoga, jag vill boxas. Min natur är explosiv – fråga min man.
–…han är alltid blåslagen, tillägger Josephine.
Rachel tappar inte tråden trots det lite råa skämtet:
–    Jag har hittat ett nytt, långsammare sätt att ta mig igenom den kreativa ångesten som man råkar ut för ibland.

De har upprättat några regler för att samarbetet ska fungera bra.
– Strikta regler för hur man får ge feedback, bara i bubblor som man klickar in i manus. Man får inte mejla feedback. Kritiserar man så måste man ha ett annat förslag. Vi håller tiderna och försöker att inte avboka möten, säger Josephine.
– Vi har inte kraschat som vänner. Du vet hur det kan vara man sitter i skrivrum, man är under tidspress och slänger något ur sig. Det vi har haft problem med är nästan tvärtom ”å vad fint, vad fint ”. Vi har haft en bra förälskelsefas i gruppen men vi kom fram till att vi måste vara mer konkreta, säger Rachel.
De skriver alla avsnitt tillsammans, men har huvudansvar för två manus var.

På ledarskapskurser får man ofta lära sig att humor kan vara mycket farligt och ska hanteras med försiktighet. Hur gör man i en grupp där alla är humorproffs?
Först är båda oförstående. Varför skulle humor vara farligt? De får några exempel – det kan uppfattas som att jag som chef skämtar på någon annans bekostnad, det kan bli pinsamt om ingen skrattar eller så kan det verka som om man försöker skratta bort viktiga saker som man vill säga.
– Jag kan inte tänka mig att skapa relation i grupper utan humor. Det är en ganska grund analys av vad humor är ”att skratta bort sig själv” att skratta fram sig själv att visa vem man är, skulle vilja omvärdera begreppet humor, säger Rachel.
– Skulle det komma in en chef här med röd näsa och pruttkudde skulle jag kanske undra vad han ville säga, säger Josephine. Men om någon bjuder på sig själv…
– Men jag tror inte att man ska undvika glädje, jag tror att man med det sagt uppmanar chefer att inte röra sig på minerad mark, stå där med brallorna nere och ingen skrattar.
– Man använder humor för att avdramatisera, säger Josephine.
– Att vara lite mindre allvarlig kan skapa ett mer seriöst intryck, säger Rachel.
– Humor är att bjuda på sig själv, jag litar mer på någon som kan skämta och sedan prata om vad vi ska göra. Det har med självkänsla att göra och självsäkerhet, den som kan skämta är ju en ganska trygg person, säger Josephine.
– Humor är förtroendeskapande. Skratt är den optimala kontakten mellan människor. Det är en bra ledaregenskap att våga skämta, säger Rachel och fortsätter:
– Jag skulle bli misstänksam mot en människa utan ett spår av humor.
– Om man försöker skoja med någon som inte skrattar känner man sig dum, hela mitt liv faller, det blir svårt att samarbeta, säger Josephine.
Att vara rolig är att ta en risk, erkänner de.
– Man måste alltid slå på sig själv först, det är ju lättare för mig att dra ett blondinskämt än om någon annan skulle dra det, säger Josephine. När man själv är där nere, då kan man börja skämta om andra. Man gör ju all humor med kärlek.
– Om vi har stannat upp någon gång så är det för att kolla av temperaturen, vi vill åt värmen, säger Rachel.
– Det måste alltid finnas en omtanke.
– Vi har just ett sådant skämt (i serien), om vad man kan inte skämta om, det är en klassisk fråga. Alla tycker olika. Jag tror ändå att man kan skämta om det mest när man har fått lite distans, säger Josephine.
– Det där är så individuellt, vi utgår från våra egna inre kompasser, säger Rachel.
– Nej, man får inte ha ångest för något man skämtar om, säger Josephine.
– Skratt ska ju kännas skönt, inte komma ur skräck, säger Rachel.
När det gäller ledarskap tror Rachel på trygghet.
– Att skapa en trygg grupp är en bra väg tror jag, säger Rachel.
– Ja, du ska agera som du själv vill bli bemött, du måste utgå ifrån vad som känns okej för dig, säger Josephine.
De har försökt tänka i de banorna när det gäller det egna samarbetet.
– Vi satte en ton för hur vi ville bli feedbackade, inte det här: ”NEJ.” Vi ville ge motiverande feedback istället för ”det här är inte kul”.
Josephine har varit med om projekt där någon skriver STRYK i manuset:
– Säger vem? Tänker jag då. Vi är ju en grupp? Absolut, du får tycka – men den här sidan kan ju inte vara tom sedan?
Rachel fyller i:
– Men nu skulle jag faktiskt kunna säga ”vi stryker sidan två”. Vi har jobbat ihop ett förtroende.

Rachel får något svart i blicken när jag frågar hur de ser på fördomen att kvinnor skulle ha svårare att samarbeta.
– Nej det håller jag inte riktigt med om,  jag har genom åren bara bra erfarenheter av att samarbeta med kvinnor, så det stämmer inte in på mig
– Jag jobbar inte med dig för att du är kvinna, utan för att du är bäst, inte för att du har en snopp eller snippa. Jag tycker det är skitkul rent visuellt att vi är kvinnor, men det är bara en bonus som kommit, vi tänkte inte inte bara ”vilken tjej ska vi ta då?”, säger Josephine.
– Förresten finns det många exempel på killar som inte kan samarbeta, tillägger hon.
– Jag kopplar inte det till manligt/kvinnligt, jag kopplar det till mänskliga samarbeten, säger Rachel. •••

 

RACHEL MOHLIN
Karriär Imiterar politiker och opinionsbildare i Public service/P1, gjorde tidigare Tant Mutti i P3:s Morgonpasset. Såpan Vänner och fiender. Kvarteret Skatan, R.E.A. Aktuell i Partaj.
Familj Sambon Calle Cederström,  sonen Jacob, 5 år,  dottern Rebecka,  2 år.
Ålder 46 år.´

JOSEPHINE BORNEBUSCH
Karriär Var som tvååring med i filmen Moderna människor och spelade i Vår Teater under uppväxten. Filmerna Järngänget, Hundtricket, Små citroner gula. Såpan Rederiet, medverkat i Parlamentet, Kvarteret Skatan, Solsidan, Welcome to Sweden. Gav förra året ut boken Född fenomenal.
Familj Maken Erik Zetterberg och sonen Henry, 1 år.
Ålder 35 år

 

LÄS OM ANDRA HUMOR-POWERPAR>>>

 

 

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *